Tänk att vi har med en sån här tjej i Idol i år och jag blir ytterst förvånad om hon inte kommer till final eller vinner hela skiten. En av mina två favoriter i år. Go Matilda. 

 

 

 

Och inte nog med henne så har jag lyssnat på denna man ett antal gånger på youtube och hans klipp delas flitigt runt på sociala medier. Herre-fucking-gud.

 

 

 

 

 

 

Förra veckan sa jag till Jocke att jag inte hade någonting speciellt att se fram emot. Så vi bestämde oss för att boka en kryssning i sista minuten så i fredags åkte vi upp till Stockholm och hoppade på Birka-båten och for iväg. Jag kommer alltid komma ihåg den här kryssningen. När vi lämnat alla saker i hytten så satt vi oss baren längst fram på båten och tittade ut över kusten. Det var högljutt med röster där inne så jag fick sitta nära Jocke för att höra. Men det gjorde mig absolut ingenting. Jag älskar att vara nära min man. Jag kan inte riktigt förstå vilken tur jag har som har honom. Han hade skjorta på sig med en tunn stickad marinblå tröja över och skäggstubb som jag inte kan låta bli att ta på. Så fort han ler så blir jag varm till och med i tårna. Och han älskar mig så. Det är inte ofta man kan känna det från någon annan men han får mig att förstå. Jag är speciell för honom. I alla fall. Efter att vi ätit mängder(!!!) av buffén och suttit där länge och bara pratat i närmare två timmar så gick vi till bandet som spelade vid baren. Vi satte oss i en av sofforna och kollade på alla dansande medelålders kvinnor och män. Helt klart underhållande. Han frågade om jag ville ha någonting från baren och det ville jag gärna så han gick längre bort för att köpa en drink. Jag satt kvar och fortsatte kolla på de nu buggande paren på dansgolven. Jag insåg då att han varit borta en stund och jag tittade dit och han stod inte längre vid baren. Jag antog att han bara gått på toaletten. En stund senare kom han tillbaka till soffan och gav mig drinken och även en ros som han gömt bakom ryggen. Han satte sig ner tätt intill mig och viskade i mitt öra och sa hur mycket han älskar mig på alla sätt och vis och att han alltid vill vara med mig, hela sitt liv. Då frågade han om jag ville förlova mig med honom och det finns inte en tvekan om att jag inte skulle vilja det. Jag är inte intresserad av att vara med någon annan och jag har redan för länge sedan bestämt mig för att jag kommer vara med denna man hela mitt liv. Så är det bara. Jag förstod att detta kanske inte var speciellt planerat, som jag älskar, när han sedan säger "jag fick slita för de här" och drar fram två egengjorda bronsringar som han av gem försökt göra runda. Jag är knas och jag älskar sånt där knas. Jag älskar min knas. Förlovning för mig är inga ringar, det är ett löfte jag man ger. Okej, en gem-ring kan du få ge mig ;-)

 

Det är den 11 september idag, känd för att vara tragisk. Men den 11 september 2014 har varit en bra dag för mig. En helt vanlig dag. Vaknade klockan sju och ville bara återigen lägga mig i sängen som varje vardagsmorgon. Med all kraft i kroppen kom jag äntligen upp och sminkade mig. En kvart senare ringer Jockes alarm och jag springer alltid dit och lägger mig på honom någon minut för att han ska få vakna upp med kramar. Den här veckan har jag varit elevassistent och just idag har jag lyckats vara helt sams med alla barn. Det är otroligt. Efter en heldag på Nibble så traskade jag hem och sen till simhallen för att simma en timme med Sara. Nu har jag intagit soffläge till hundra procent och tittar på Böda Camping, bara för att det är lugnt för själen. Sockersuget börjar smyga sig på nu och jag suktar något otroligt över glassen i frysen. Japp, det ska jag ha. Så med ett helt meningslöst inlägg och en helt vanlig dag, så tackar jag för mig. Trevlig helg. För det ska jag ha. 

Nu har jag tagit ett beslut. Och det är inte lätt när man heter Sanna Jaska. Beslutet mellan wienerbrödet eller kanelbullen på fiket kändes ganska smått jämfört med valet om min framtid. Jag måste däremot säga att fikavalet kändes på något sätt svårare. Socionomprogrammet var ingenting för mig. Jag gav mig in i det för att hjälpa men insåg nog inte att beslut som att omhänderta barn från sin familj fanns inte riktigt med på min karta. Jag satsar istället på att ägna min fritid och givna tillfällen till att hjälpa. Jag ska bli lärare för små barn. Idag känner jag så i alla fall. 

Det är tisdag och min första och andra dag som blivande socionom är över. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om dagarna för jag vet egentligen inte vad jag tycker. Jag tänker nog för mycket för mitt eget bästa ibland. Jag och de andra hundratjugo studenterna fann oss en varsin plats i Hörsal 2 i måndags för att lyssna på våra blivande lärare. Tanten med de rektangulära glasögonen pratade om socialt arbete, seminarium, vetenskapsteorier etc. Jag kollade runt och såg hur mångas ögonlock bara blev tyngre vid varje ord hon sade. Jag väntade på ögonblicket när känslan i magen säger - "shit vad kul, nu kör vi". Men frågor som "Varför har jag ens sökt det här?" och "Hur tänkte jag nu?" var det enda som kom upp i mitt huvud. Jag anser inte att det är något som helst fel på utbildningen, kanske bara fel för mig. Igår och idag känns det fel. Lärarna berättade vad de hade arbetat som och inte ens det fick mig att haja till. Mina två nya pendlarvänner visste exakt vad de ville få ut av utbildningen. Den ena kvinnan ville jobba som biståndshandläggare till att börja med och om 25 år så är hon Köpings nya socialchef och det tvekar jag inte en sekund på att hon blir, hon är grym. Den andra kvinnan vill jobba med familjehemplaceringar och den inriktningen. När jag sedan själv ställde mig frågan var det enda jag kunde tänka på när jag och en sjuårig ganska nyanländ somalisk flicka på Nibble tillsammans lyckades få ihop en historia på sju rador om vad hon älskar att göra på fritiden. Hon älskade karate som hon och hennes kompis alltid gjorde. Hennes kompis var jättebra på det. Hon hade ett bälte. 

 

Samhällsvetenskaparnas förutsättning. Det är ju nästan ett för långt ord för att ens kunna uttala. Jag kan erkänna att jag var nervös när jag slog upp första sidan på den 336 sidor tjocka bok som jag tydligen ska bli vän med inom några veckor. "Vetenskapsfilosofi är det systematiska studiet av vetenskapliga aktiviteter och kunskaper" Det var första meningen i boken och efter fyra sidor hade jag redan somnat mot soffkanten. Hypoteser, förutsägelser och empiriska kunskaper hit och dit. Han, boken, spelar mig en del spratt och jag förstår ibland inte hur vi ska kunna bli vänner. Det kommer helt klart bli ett komplicerat förhållande. 50 sidor har jag kommit igenom och när Émile Durkheim berättar om olika orsaker till självmord så får han mitt intresse. Det låter kanske inte som den mest positiva bok men han får bli min seriösa, komplicerade vän som jag hela tiden kommer lägga en tanke för. 

 

Vi har haft en lyxhelg jag och min man. Torsdag, fredag, lördag och söndag var vi lediga tillsammans. Det är lyx för paret. I fredags åkte vi till Örebro, främst för att jag skulle köpa begagnade böcker till socionomprogrammet. 10 böcker blev köpta och 1800 kr fattigare blev jag. Mannen min blev någon tusenlapp fattigare han med. Han fyllde välbehövligt på sin garderob. Jag följde mer än gärna med honom in i omklädningsrummet, mest för att jag skulle kunna säga "Nej, absolut inte" "Du kan ju inte mena allvar?". Haha. Jag är faktiskt inte elak på riktigt. Men vad säger man när han tar med en knallgul pikétröja som det står Brazil på in i omklädningsrummet? Den tröjan låg inte i påsen när vi åkte hem. Han tyckte faktiskt inte tröjan var fin själv heller, för att försvara mig själv i detta läge. 

Lördagen däremot såg jag inte mycket av min man. Han hade träningsmatch och jag firade min fina Huda. Det var ingen vanlig dag. Det var Hudas dag. Tillsammans med alla bönor firade vi den i vår lägenhet. En riktig tjejfest sattes igång och vad vi hade saknat det. Den slutade med Hantis och till sist alldeles för många som däckade i vår säng. Otroligt lyckad helg.

 

 Vilken dag. Regnet har öst ner hela dagen. Jag fick med mig mor och syster till Eskilstuna idag. Vi skulle en snabbis på loppis och en snabbis på tuna park. Det slutade med att vi var där i fem timmar. Duon Tanja&Mor är obeskrivligt. De tar priset på de mest veliga, söliga, ska titta på allt, går tillbaka till affärerna och "ska bara ta ett varv till". Jag höll på bli galen där ett tag. In och ut är mitt motto, shoppingmässigt. Jag hittade hur mycket som helst tyckte jag, på den korta tiden jag spenderade framför hyllor och klädhängen. Dock hittade jag ingen lampa på loppis som jag ville, men jag fick hem en tavla, en byrå och hyllor som jag ska sätta igång och pyssla med imorgon. Inte nog med dessa fynd. Gina Tricot hade visst fått tokspratt och sålde ut de snyggaste smyckena för 15 kr styck. Jag köpt nog varenda en. Jag hittade ett linne från bikbok också, det kommer helt klart bli en favorit. Oj, nu kommer Carlsson. Vi ska göra tacos. Kram. Ni får se loppisfynden när de är klara.

 

 

 

 

 

 

 

 

Människor. Jag vill ha en golvlampa. Här om dagen var jag i mor och fars garage och tittade runt i hopp om att hitta något kul, mest för att jag hade en vit färgburk i ena handen och en pensel i andra och jag kände för att måla något. Vad som helst. Till min stora förtjusning hittade jag en otroligt ful golvlampa av trä. Efter att ha slängt några olika blickar på den så såg jag genast att den kunde bli skitsnygg bara den blev vit. Så jag använde mina hundvalpsögon och frågade om jag kunde ta den. Målningen satte igång och självklart så såg ju även mor och far skönheten i lampan då, så jag fick helt enkelt göra en tjänst till dem istället. Ja... så de fick en ny lampa... ha så kul med den. Imorgon fick jag med mig systeryster till loppiset i Eskilstuna igen. Jag ber till gudarna om en ful träig golvlampa. Kanske en gammal byrå också som kan bli snygg efter my white-loving-painting-skills. Vit målarfärg. I love you.

Jag är livrädd. Känslan av att känna sig som det minsta i världen har tillkommit mig. Tusentals människor går igenom det här så jag förstår inte varför jag är nervös egentligen. Jag fick schemat skickat till mig idag för termin 1 på socionomutbidningen. Föreläsningar, seminarium, redovisningar och alla andra ord jag inte riktigt trodde jag skulle få uppleva. Jag är nervös för tågtider, busstationer och min ovisshet över vart jag egentligen ska någonstans? Jag känner mig som en vilsen själ. Nog om det.

Igår bestämde jag och Jocke oss för att kolla på "Män som hatar kvinnor". Han la sig i soffan och jag kunde inte sitta där helt själv utan en kropp vid mig så jag kröp in bakom Jocke och kudden. Det blev alldeles för sent för att titta klart på hela filmen och jag var så uppe i varv så jag ville inte släcka lampan på toaletten. "Salander kommer komma" var det enda jag kunde säga när jag såg Jockes missnöjda min över ljuset i rummet. Läskiga eller spännanade filmer, det är inte alls my cup of tea. Jag kunde inte titta mot det lite halvöppna fönstret. Den blonda mördade tjejens ansikte kom bara upp hela tiden. Jag tackar Gud för dramakomedier jag. 

 

Och så har jag klippt mig, idag. Ångrar att jag inte klippte kortare, men det får bli nästa gång.

Jag vaknade klockan halv åtta när Jocke kom in och la sig på mig i några minuter innan han åkte till jobbet igen. Jag kunde inte somna om efter det, mest på grund av att magen min vred sig två varv. Det var min tid i månaden att få smaka på hormonernas spratt. Men idag skulle man inte ligga och deppa över det. Vid 09:15 åkte bilen mot Eskilstuna. Jag fick med mig Carlsson till Pingstkyrkans loppis. Varje gång man kommer dit så står folk i långa köer utanför innan de öppnar och när de väl kommer in så känns det som man besöker Sunes julbord. Om man väl vill ha någonting för man kriga för det. Jag krigade mig till en klädkorg, notblad, spetsband och glasburkar som jag tänkte använda som ljusstakar. Vi var ju redan klara efter en timme så bilen fick gå till Underbara hem, Ikea, Hallsta möbel outlet och Åsby. 1000 kr fattigare så kände vi oss klara. Det är så himla roligt att fixa och dona här hemma, speciellt nu när man är ledig ett tag. Sen är det alltid uppskattat när mannen min kommer hem och är glad över hur fint jag gjort det. När han kom hem idag så låg jag i soffan och kände mig lite trött efter all städning. Han bad mig blunda en liten stund och jag blir alltid så prillig när han överraskar mig med saker. Då tar han fram ett stort blått och ganska tungt blått paket. Jag förstod inte alls vad han hade hittat på denna gång. Jag vågade inte öppna paketet förrän han några minuter senare gick till träningen. Gråten kunde inte alls hålla sig inne när jag såg var det var. Han har köpt en MacBook Air till mig. MacBook Air!!!! Air!!! Igår låg vi och pratade om att jag var lite rädd att det kommande plugget skulle ta upp mycket eller allt av mitt fokus. Så med överraskningen idag ville han visa mig att han stöttar mig.. Han är helt underbar. Verkligen UNDERBAR!

 

Jag vill komma ihåg den här känslan jag har i kroppen. Det är nog därför jag har dig bloggen, så jag kan komma ihåg. Jag vill inte att känslorna jag har nu försvinner bakom kommande plugg, jobbsituationer, skrikande ungar, rynkor i pannan och ledvärk. För tio månader sen startade ett nytt kapitel i mitt liv. Att han och jag skulle träffas fanns inte riktigt på min pricka-av-lista, det bara blev så. Första gångerna jag träffade honom så blev jag förtjust i småsaker. Att han sa ord som "björnsent". Att han luktade så himla gott även om han satt en bit ifrån mig. När han reste sig från soffan och gick förbi mig, han var så stilig och så fräsch. Han fick mig att känna mig som Ana från Fifty shades of Grey, om man bortser från bokens huvudsakliga innehåll. Men det var hans styrka som påverkade mig och känslan av att han hade mig om han ville. Redan efter några veckor med honom så kände jag att det här är nog mannen jag kommer förbli med och jag kommer så väl ihåg just den tidpunkten när jag tänkte den tanken. Han var snäll och han tyckte om när jag kom i mjukisbyxor så han kunde ha detsamma. Han köpte godishus till mig när jag var sjuk och han var vaken med mig till tidiga morgnar och bara pratade. Alla andra verkade ointressanta nu. Hur skulle jag någonsin kunna hitta något bättre än det här? Nu, efter tio månader är jag mer kär i dig än vad jag någonsin varit. När jag hör hur ytterdörren öppnas så fylls hela min kropp av din närvaro. 

 

06:15 ringer klockan på morgonen och då skyndar jag mig upp. Sätter på mig lite mascara, mer orkar jag inte sminka mig, slänger på mig kläder, stoppar in mackorna i mikron och äter upp de med ostskivan på. Jag skyndar mig varje morgon för att jag ska få gå tillbaka till sängen och lägga mig igen, innan jag måste springa till bussen. Jag behöver numera bara säga ditt namn så vänder du dig mot mig, öppnar din famn och jag kryper in tätt intill dig och du lindar in mig som i en tunnbrödsrulle. Det finns ingen plats jag trivs på mer än i min tunnbrödsrulle. Det känns som jag faller ner en meter och jag bara pustar ut. Hos dig är jag trygg.

 

Jag och min syster (och självklart min bror) har växt upp med en far som alltid har funnits där. Vi har vuxit upp med en man som visar sådan otrolig kärlek till sin fru med gester och ord. Även om alla har brister så är han en otroligt fin man min far och det finns inte en sekund att han inte skulle ställa upp för mamma. Det sägs ofta att man omedvetet letar efter en man som är som sin far. Det är mycket som skiljer mina två åt men den störta gemensamma egenskap de har är känslan av trygghet. Jag behöver aldrig oroa mig när jag är i deras sällskap. Båda är de snällaste männen man kan hitta och det värdesätter jag till tusen. 

 

Du lägger märke till småsaker och du vet exakt vad jag helst skulle vilja ha till frukost. Även om jag inte är helt vrickad så har du inte hittat den lättaste tjejen att handskas med men jag älskar dig för att du älskar mina knasheter. Att jag gråter jämt, när jag är nervös, när jag vaknar på fel sida, när jag är glad, när jag är arg och till och med när jag ska berätta om en sorglig film för dig. Mitt i gråten kan jag komma på att jag vill lära mig virka och då kramar du mig bara ännu hårdare. Varje gång du kramar mig så känns det som jag är hemma. Det spelar ingen roll vart vi befinner oss, du är mitt hem. Det känns som jag har sån himla tur och jag vill att alla ska få känna precis som jag får. Du, min man, ställer upp för mig på alla sätt som går.

 

Jag älskar dig för sättet du älskar mig.

 

Jag hör mor och fars röster "vilka stora förväntningar du har". Det är nog helt sant men jag drömmer lite bara. Precis som de amerikanska 14 åringarna i filmer.

 

Inte nog med att det har rests. Vi har fått en ny (officiell) medlem till familjen. Den 9 juni satt jag och fikade på stan med Moa och Elin. Mor och far var tillbaka på jobbet igen. Tanja packade väl fortfarande upp kläderna ur resväskorna eftersom vi kom hem från Thailand dagen innan. Även Jonny var tillbaka på jobbet. Alex och Sofie däremot, de gick till kyrkan och gifte sig. Det verkar vara någon trend i familjen Jaska att gifta sig i smyg, (tro inte att vi håller den trenden Jocke). Dagen efter vigseln åkte de till New York och lämnade familjen ovetande. Men tro inte att ni kan hålla någonting hemligt för familjen Jaska. Farmor träffar senare en bekant som gratulerar till "Jaska-giftermålet". Pappa ringer då till skattemyndigheten "Jag tänkte bara kolla om min son har gift sig?" - "Ja, 880814 har gift sig med 860323". Efter ett facebook-inlägg i Alex logg så flödade kommentarerna efter det. Jag blev otroligt glad för dem, men ändå, skulle jag inte få gå på något bröllop? Som jag har längtat!!! Så familjen Jaska bestämde sig för att fixa en fest själva. Så vi samlade 35 familjemedlemmar på stugans gräsmatta och hade en karibisk grillfest med dans och sång. Så mycket kärlek, glädje och fylla (för vissa).

 

När jag "läser" andras bloggar så älskar jag när de fotobombar så då tänkte jag göra min egna lilla bomb. Enjoy.

Den 8 juni var jag återigen hemma och väntandes på arlanda stod min man med den varmaste kram jag någonsin känt. Jag var hemma igen hos min egen lilla familj och som jag hade längtat. Nu hade jag ingenting mer planerat förutom en veckas jobb på skolan och fyra veckor i växeln. Vad skulle jag ta mig till? Detta ilandsproblem grodde sig in i mig. Fast det var nog egentligen ångesten över att vara hemma själv i fem dagar. Utan min man, utan mor och far och utan min bror och Sofie. De plus ett tjugotal skulle nämligen ner till Tjeckien, Brno och spela innebandycup. Med lite tjat från min mor så bestämde jag mig två dagar innan att jag också vill med. Vad skulle jag göra hemma själv när alla mina vänner jobbade? En ganska dyr biljett bokades och jag är glad över att jag spenderade varenda krona för resan var otroligt rolig. Innebandy, tjeckisk mat, öldrickande svenskar, hard rock café, Brno och Prag. Det blir repris nästa år.

 

Hmm.. vad ska vi börja med då? De fyra månaderna jag missat att dokumentera så kommer jag egentligen bara ihåg resorna jag varit på. Vi får väl helt enkelt börja den 8:de maj. Dagen då endast jag och min man satte oss på flyget. Får jag kalla honom min man även om vi inte är gifta? Vad ska jag annars kalla honom, pojkvän? Han är ju ändå 26 år och det känns som han gått förbi pojkvänsfasen, speciellt när jag fått honom att spara ut lite skägg. Sambo? Fast vi är ju inte 40 år. Han är helt enkelt min man utan en ring på fingret. Tillbaka till vad som hände den 8:de maj. Jo, nu kom jag på vad som hände i april. Det var nog den värsta månaden i mitt liv. Ni som vet hur det känns att vara kär- ni vet den där tiden när man är så kär så att man skulle kunna spendera varenda levande sekund med att bara typ ligga tätt intill sin partner, den tiden var jag i, i april. Just den månaden såg jag min kära fem dagar totalt. Han fick jobb uppe i Norrland och jag var hemma och visste inte ens vilka dagar han skulle komma hem igen. Det var även under den här tiden som han överraskade mig med att komma hem en dag för tidigt. Dock blev inte överraskningen riktigt som han hade tänkt sig tror jag. Jag hade hunnit somna så för att inte skrämma livet ur mig och hoppa på mig så ställer han sig i dörröppningen mitt i natten och viskar "Sanna". Allt jag ser när jag öppnar ögonen är en lång, skuggig man som bara står där. I panik slänger jag händerna framför ögonen och skriker "nej" så han måste lägga sig bredvid mig för att jag ska inse att det är han. Det var ett av våra romantiska ögonblick. Nu har jag helt tappat tråden från vad jag egentligen skulle skriva om, men det är så mycket som leder fram till den 8:de. Men lyckan kom när han sa att han kan vara ledig en vecka. Så till Grekland, Kreta, Agios Nicolaos for vi. En hel vecka med bara kramar, sol och mat. Till och med mobiltelefonen var avstängd. Sista kvällen var den allra bästa. Hela dagen kände jag att han hade någonting lurt för sig när han bad mig gå före upp till rummet och han "skulle bara kolla en grej" när han helt plötsligt försvann ett tag. På kvällen tog han min hand och sa att vi skulle göra någonting busigt. Som ett litet barn som precis fått ett kilo godis log jag brett och följde gladeligen efter honom. Vi åkte upp till högsta våningen och traskade ut på berget. Hotellet låg som vilande mot ett berg med utsikt över havet och hela kusten. Sen plötsligt stannade vi framför en tre meters vägg och där skulle vi klättra upp på taket. Aldrig har jag varit så kär som när han klättrade upp för att ta tag i mina händer och dra upp mig. Två handdukar att sitta på, en vinflaska och två tekoppar var allt vi fick med oss upp. Men det var nog en av mina mest minnesvärda stunder i livet. Jag älskar honom för allt han gör för mig.

 

 

För fyra månader sedan skrev jag mitt förra inlägg. Jag har visst omedvetet förträngt tanken av att jag har en blogg. Vilken förlust när jag egentligen älskar att skriva ut varenda känsla jag har i kropp och knopp. Kropp och knopp? Är inte knoppen kroppen? I alla fall. Nu krävs det uppdatering. Jag känner att alla mina tusentals läsare har saknat mig. Jag tror egentligen inte någon vet att min blogg finns överhuvudtaget men jag gillar det. Oj, det är mycket som har hänt. Jag tror jag behöver olika inlägg till varje händelse. Japp, så får det bli.