kär.
2014-03-11 Den sista sysslolösa halvtimmen på jobbet brukar kunna resultera i ett blogginlägg, så får det bli idag. Idag är det fint väder, jag får använda mina solglasögon för första gången i år och jag är kär i det mesta som kommer i min väg. Crazy-bananas-kär är jag i min man också. Oj, vad han är fin på så många sätt. Jag är kär i glass ur små skålar. Jag är kär i mina vänner, om man kan vara det? Jag är kär i manliga träningskläder. Jag är kär i blött hår. Jag är kär i 115 kalorier. Jag är fruktansvärt kär i ett leende. It starts my day, that smile.
I SEE FIRE
Jag är troligtvis inte snabb i svängarna men alltså GUD vilken låt jag lyckades sätta på, på spotify. Första tonen och hela min kropp sjönk och med rätt volym på högtalarna så grät jag också. Shit vilken Sanna-låt. Dra på volymen!!
den eviga väntan
Här sitter jag, fixad från topp till tå. Eller ja, tårna är väl som de brukar. Det är inte så väldigt underhållande att vara klar först och vänta på de andra. Under väntan hinner man byta kläder minst elva gånger och ändå vara tveksam över valet man till slut bestämt sig för. Man hinner också ta tjugosju egobilder på sig själv som man senare bara raderar för man inte blev nöjd med en enda. Ikväll hoppas jag att klackarna går mot Hantis. Ken Ring är där idag och jag hoppas köpings själar väljer Hantis istället för Scheele. Glitter och glamour-tema på Scheele idag. Jag är så lite glamour man kan bli tror jag, äta kyckling med händerna är min grej.
västindien
Martinique och Saint Lucia i Västindien är något jag får bocka av på världskartan. För en månad sedan flög jag, mor och far åt ett håll vi aldrig tillsammans flygit förr. Våra resor har annars gått till Asien eller runtom i Europa. Det här var lite av en ny värld för mig och jag ångrar inte en sekund av resan. Familjen Jaska är inte så förtjusta eller fascinerade av turistattraktioner och drar oss gärna från det. Thailand har alltid legat mig varmt om hjärtat och kommer troligtvis alltid göra också. Men jag tycker det är lite tråkigt att det känns som att åka till Skandinavernas mötesplats. Västindien var någonting helt annat. Vårt första stopp var Martinique, vilket fortfarande är ägt av Frankrike, vilket betyder att de pratar franska. Som alla vet så är fransmän kända för att inte vilja ta till sig det engelska språket, vilket vi märkte ganska väl. Martinique bjöd däremot på en av de vackraste stränder vi varit på, Les Salines. Efter några dagar flög vi vidare till Saint Lucia, ön som ligger nedanför. Det har förr tillhört England så där pratade de engelska. Saint Lucia var definitvt vårt ställe. Vi bodde på ett otroligt fint hotell precis vid stranden och på kvällarna var det allt från Creol-band till vår egen Queen Latifa som höll i karaoken. Många av rastamännen var pårökta och lullade runt men det var bara charmen med det hela. Om man satt ensam på stranden så var de långa svarta männen inte långsamma med att komma fram. Jag fick allt från blommor till bananbladsskapelser. Västindien är definitivt ett resmål jag önskar alla som vill uppleva öar som inte är förstörda av turister, än.
Annars då?
Jag ligger återigen i en säng som inte är min, men denna gång är ägarna av den mina föräldrar. Det är så tyst här, nästan obehagligt tyst. Jag kände inte för att umgås med någon idag. Ville bara hitta lugnet och fortsätta läsa på min bok som jag inte tagit mig tid för. Jag tycker om att läsa. Men just nu saknar jag "my person". Han skulle inte behöva säga något alls men jag vill höra och känna de sovande andetagen, det ger mig ro.
Annars då? är frågan jag har massor av svar till men tycks aldrig säga några av de. Jag är kär och rädd. Jag älskar gulligt knasiga människor som säger massa tokigt. Jag har insett, återigen, att jag hatar rasism och översittare. Jag har fått ett vikariat på deltid på Nibbleskolan tills i jul. Här om dagen höll jag nästan på att börja gråta på grund av några barn. På grund av att de inte har någon respekt över huvud taget för en annan människa och var fruktansvärt otrevliga. Detta får mig att känna mig värdelös på mitt jobb även om jag gör mitt bästa... Jag har även fått otroligt fina små vänner på skolan. Jag önskar mig en bamsegosig filt i julklapp, det är allt jag kan komma på. Jag är orolig att jag inte tar vara på livet och gör något dramatiskt som förändrar hela mig som människa. Vill jag förändras? Och hur är det meningen att livet ska vara egentligen? Tryggt eller kämpande? Jag undrar om julkalendern kommer vara bra i år. Hoppas!!
söndag.
Ligger i en säng, en säng som inte är min men känns som min. Jag kände för ett blogginlägg för jag är så fylld av känslor. Tittar ibland upp från skärmen för att kolla på mannen som springer runt och packar sina saker för att åka bort en vecka, en hel vecka utan mig. Han är en otroligt vacker skapelse. Finns inte en stund som han inte gör någonting och jag bara skådar och lyssnar på hans framgångar i allt. Han har så mycket motivationer i livet som jag beundrar starkt. Jag önskar jag var lite mer som honom. Jag hoppas i alla fall att jag får fortsätta kaosa upp hans liv.
fortsätt klättra på stegen.
Jag är uppvuxen med två fantastiska, öppensinnade och kärleksfulla föräldrar som har visat och berättat för oss vad som är rätt och fel. Att människor oavsett hudfärg, kön, kultur, sexuell läggning eller bakgrund är värda lika mycket och det har alltid varit en självklarhet för mig i mitt tjugoettåriga liv. Jag kan inte annat än förvånas när jag nu på senare tid läst kommentarer och inlägg av ledarna från SD, som många tydligen vill ska vara våra ledare i Sverige. Jag blev nyfiken på en artikel angående Jimmy Åkesson vilket fick mig att gå vidare från artikel till artikel och läsa om hans och andras åsikter. Det första jag måste kritisera är hans sätt att försöka trycka ner Jonas Gardell i hans utkast till sin nyutkomna bok, ett inlägg om homosexualitet som inte fick publiceras i boken. Gardell är en av Sveriges mest folkkära kändisar och vi är väldigt många som är stolta över att han finns här. Att Åkesson ska vinna röster från hbt-personer känns ganska minimalt när han kristiserar "Gardells billiga böghumor" och säger "Om jag själv vore homosexuell och hade Gardell som frontfigur hade jag stannat kvar i den välkända garderoben" eller när han kallar de 500 000 människorna från Pridefestivalen för "smaklösa figurer". Jag är stolt över att ha Gardell och alla de 500 000 deltagare till Pridefestivalen i landet. Jag är däremot inte stolt över att ha en man som heter Jimmy Åkesson eller någon annan av SD:ledarna i landet. Jag skulle aldrig komma ut som svensk om Jimmy var frontfigur för svenskar.
Jag är heller inte den som säger att saker och ting är FEL och inte kan ta in andras åsikter. Jag tycker helt klart att SD har några bra förslag också som att öka straff för djurplågeri m.m. Men deras åsikter och invandring stöttar jag inte över huvud taget. Av någon anledning så har jag alltid känt någon slags samhörighet med omvärlden och jag jobbar även på en skola där procenten av utländska barn är hög. Där vi har bland annat somalier, svenskar, finländare, romer och araber som vistas och funkar tillsammans. Kent Ekeroth, riksdagsledamot för SD, skriver på sin blogg: "Alltså; ju mer ”mångfald” ett samhälle har och ju mer ”integrerat” det är, desto lägre blir den sociala sammanhållningen. Och tvärtom: ju mer homogent det är och ju mer folk som är lika varandra segregeras från de som skiljer sig, desto större blir sammanhållningen och känslan av gemenskap". Frågan är då, hur kan befolkningen med malajer i Malaysia leva i total fred när 25% är kineser och 7% indier och även andra folkgrupper? Vi människor är kapabla till förändring och behöver inte känna det som något negativt. Vi alla har ett omsorgsbehov och det är väl på tid att ta fram det när det finns människor runt om i världen som behöver hjälp. Det är självklart inte rätt att någon ska sättas före någon annan men för det behöver vi inte vara själviska. Vad händer om vi börjar eller i vissa fall fortsätter sätta stämpeln att utlänningarna kommer och tar våra jobb eller värdighet ifrån oss. Förra gången det hände slutade det med runt 60 miljoner döda. Jag blir bara skrämd över att sverigedemokrater kallar Jimmy för "vår Jimmy" (Klanledare!?) och vill att SD ska leda vårt land framåt, eller snarare bakåt om jag får tala för mig sak. Vi har kommit långt med acceptans om invandring, hbt-sexualitet och människors olikheter men det känns som SD vill såga ner några av trappstegen vi klättrat.
Ännu en grej jag reagerade kraftigt på, på Ekeroths blogg var ett inlägg han la ut som tidningen Metro publicerat:
"Familjen Aden Abdullahi består av tio barn och två vuxna. Tillsammans bor de i en lägenhet i Strängnäs på 35 kvadratmeter. I ett och samma rum äter, sover och pluggar de. – Inte ens djur bor så här trångt, säger Ahmed Gedi Aden, pappan i familjen"
På detta kommenterar Ekeroth "Synd om dem eller hur? Får leva gratis på svenska välfärden i världens bästa land, men klagas kan det...". Jag vet knappt vad jag ska kommentera. Oempatisk är väl ordet jag skulle vilja skriva i pannan på honom. Snälla, tänk på vad ni röstar fram för människor när ni röstar på Sverigedemokraterna. Tänk en aning större än att du kanske inte känner dig helt hemma i en utländsk grupp. Vart är fan är empatin, sympatin och medkänslan för varandra?
tidig morgon
Är det bara jag som är vaken i hela världen just nu? 07:20 slogs ögonen upp och jag är inte det minsta utvilad. Har en känsla i kroppen över att jag behöver den mänskliga värmen från någon. Vart ska jag hitta den vid denna tid på en söndag? Tanja ligger troligtvis och försöker få Ludvig att somna om så där skulle jag nog bara störa. Linn (sjusovaren) verkar ju aldrig vakna till liv och alla mina andra vänner bor eller är för närvarande på alldeles för långt avstånd för att jag ska ha möjlighet att ta mig dit... Det sägs ju vara underbart med tidiga morgnar? Vart
någonstans? Jag börjar tro på psykiska problem. LINN, VAAAKNAAA!!!!
sockersött.
Att något så simpelt kan skänka så mycket glädje. Idag kände jag för att baka bullar, en massa bullar också för den delen. Jag knådade och kavlade och Linn låg på golvet och spelade upp disneylåtar från mobilen. Det var inte bara vi som var sugna på mina bullar, utan Huda och Sofia tog sig hit bara för att smaka på mina kanelunderverk. Vi bestämde oss för att strunta i fotbollen och sätta på en disneyfilm, när vi ändå redan var i den stämningen. "Wreck it Ralph" fick det bli och det ångrar vi inte. En film med söta figurer, mentosregn, Nestlé-kvicksand, polkagristräd och oreo-kakor kan väl ingen tycka illa om? Så för denna dag tackar jag Gud.. naej, han gjorde ju inte mina bullar eller mina vänner... Så jag tackar mammorna till mina vänner och folket som uppfann pärlsockret. God natt ♥
regn.
Här sitter jag vid mitt skrivbord med träningskläderna på och kommer ingenstans. Jag hade precis satt upp håret i en lös tofs och skulle ta på mig mina lite slitna joggingskor när jag hör smattret. Det var ett fullständigt skyfall så med en stor suck började jag laga mat istället. Nu har det slutat regna men känner mig lite osäker på om det kommer förbli så. Molnen har spelat varenda en ett spratt de senaste dagarna. Även om jag älskar regn lika mycket som jag älskar mina tår.. ja, man älskar väl sina tår? Det är ju tur att man har dem? .. i alla fall, så känner jag inte riktigt för att bli en slickad katt när jag går ut. Jag ska ju faktiskt till erikslund om en timme. Jag ska lämna tillbaka en klänning som jag i helgen insåg att alla har, vilket inte faller mig i smaken då.... Jäklarns vilken stor portion med mat det blev och jäklarns vad jag saknar min familj. En stor del av dem är i Prag just vid tillfället och jag hoppas på en familjeträff när de kommer hem igen. Nu har jag inte så mycket mer att säga. Kram!
en god kväll.
Ikväll matchar jag mina gråa mjukisbyxor med min gråa mjukiströja. Troligtvis för att detta hände igår. Det händer någonting i Arboga en gång om året vilket kallas "medeltidsdagarna" och med detta tar varenda ung och gammal själ en chans till att hitta flaskan. Jag känner mig bara väldigt förmögen i livet när jag har så fina vänner att dela många av mina stunder med. De flesta andra hittar flaskan två eller fler gånger den här veckan men jag kände att en dag i medeltiden räcker för min del. Mina tända ljus och fruktsalladen kändes lite mer lockande idag. Jag hoppas alla ni andra har en kanonkväll och en ännu bättre morgon. Nu ska jag titta på film och redigera filmer på datorn. Puss.
♥
stop thinking.
Med nervösa tår och huvudvärk så sitter jag och tänker alldeles för mycket. Jag är en av dem försiktiga människorna som finns på jorden. Om någon förändring ska ske eller ett beslut ska tas så dividerar jag fram och tillbaka mellan alla fördelar och nackdelar i flera dagar och blir till slut galen på mig själv. De obesvarade besluten som ligger i handen på mig nu är om jag ska säga upp min lägenhet eller inte och det andra är om jag ska färga håret lite mörkare. Beslut nummer ett kräver ett svar senast imorgon eftersom det är sista dagen i månaden. Anledningen till att jag funderar på detta är för att jag inte har något fast jobb, vill ut på äventyr, funderar på flytt till Norge och lägenheten är aningen dyr för bara mig. Jag har inga fasta planer vilket får mig att fundera på om det är rätt eller inte. Beslut nummer två är det mest obetydliga beslut jag egentligen behöver ta, men ändå har det blivit mitt dagliga problem nu i tre dagar. Jag rådfrågar alla och alla kommer med olika åsikter och synpunkter vilka jag självklart måste ta in, allihopa. Beslut är aldrig något jag vill fatta själv för då är det bara mitt eget fel om det blir misslyckat. Tänk om jag tar fel bakverk på fiket?
...easy for you to say, damn quotes. But I do love Rapunzel so I'm going to listen to her.
dippdopp.
Gud räddade mig, eller snarare mor och far. De kom hit med en alldeles underbart tunn och bekväm kjol till mig. För att slå två flugor i en smäll så köpte vi varsin sallad och åkte ut till skillingeudds brygga och satte oss. På tal om bryggor så var jag för första gången ute på vår egen Jaska-brygga som ligger i rölösjön. Precis när vi åkte dit så började det mulna på och åskan kom smygandes på med muller. Det struntade vi i och badade ändå i all sin skönhet.
panik.
Jag har en jobbig krypande känsla i hela kroppen och jag får nog ett nervsammanbrott vilken minut som helst. Allt detta pågrund av mina jeans. Mina nytvättade, alldeles för tajta jeans klämmer åt mina ben som egentligen inte får plats i dem, känns det som. Det är fruktansvärt varmt ute och här inne också, däremot är jag inte vid medvetande om det beror på temperaturen eller mitt kommande nervsammanbrott. Jeans är verkligen inte min grej egentligen, hur fina de än är. Varje dag packar jag ner lite extra kläder utifall jag skulle vilja byta. Varför i hela friden var idag ett undantag? Please God, release me from this..
snart så.
Livet börjar ordna upp sig nu.. Eller nej egentligen inte, men vad fan jag lever i alla fall. Idag är min sista jobbdag på några veckor framöver. Nästa vecka så är det bara jag och Linn som är lediga från mitt "crew" så då får vi hänga hela veckan vare sig hon vill eller inte. Ber till högre makter om att det ska bli fint väder. För fyra dagar sedan möttes några damer hemma på Bergslagsvägen och ämnet i luften var "nu ska vi fan göra något kul" och en resa till Magaluf blev bokad den 24 juni för mig, Sara, Rosanna, Emelie och Sandra. Tok!! Så nu ska vi passa på att vara så där unga som vi faktiskt är just nu. Mina förväntningar är att vi förhoppningsvis kommer träffa några nya kanonroliga människor, slappna av extremt, ha riktigt jävla roligt och spela volleyboll på stranden. LÄNGTAR!
olika dagar.
Du, min obetydliga blogg, får inte missförstå mig av det jag berättar för dig. 80 procent av det jag skrivit är det där som ligger nere i magen och bara vill komma upp. Det är den klumpen som jag ibland tar upp och försöker ta itu med och har dig som hjälp. 80 procent av min personlighet och mitt liv består däremot inte av den där klumpen. Honom tar jag bara upp när jag verkligen behöver. Jag är faktiskt en väldigt levnadsglad människa som uppskattar de allra minsta sakerna i livet, till exempel som de tre smörblommorna jag plockade idag på min promenad med dino, bara för att gå några meter med dem och sedan lägga ner de igen på en sten. Jag ber om ursäkt till farmor för att jag dödade tre blommor, men de passade så väldigt bra i min hand. Känner en väldig värme till vissa av barnen jag har lyckan till att få spendera mina arbetstimmar med ibland. Jag kan känna lycka i att kunna ta en filt och sätta sig i gräset, bara för att sitta. Jag kan framstå som en ledsen person men det är jag inte vanligtvis. Jag är lycklig över många saker i livet. Jag kanske gråter åt disneyfilmer men det är bara för att jag vill fortsätta tro på lyckliga slut som jag gjort i hela mitt liv.
collarbone
Jag har alltid tyckt att en speciell del på kvinnan är det vackraste. Partiet just nedanför nyckelbenen och upp till halsen. Det är just det partiet som visar hur hon mår och partiet som vill bli uppskattat på ett sätt det inte blir. Nyckelbenen förblir alltid och går inte att förändra. Unika.
väntar.
Sitter för tillfället hos syster vid deras extremt osköna men stilrena skrivbordsplats som får mig att påminnas om hur icke stilrent det är hemma hos mig just nu. Jag blir förvånad om man inte hittar någonting på golvet. Så fort jag sätter fötterna innanför min lägenhetsdörr så tappar jag energin och det är väl anledning till att det ser ut som det gör.
Familjen "Regner, Pettersson, Bergdahl och Björkdahl" har lämnat mig ensam nu. Barnen försvann under min tupplur i soffan och Tanja och Jonny är och handlar och lämnade mig som husvakt. Det är ingen kanonkul uppgift om jag får erkänna det. Sitta här OM ett barn tycks komma hem och undra vart fasikens alla är. Dessutom har jag svarta jeans på mig som är alldeles för varma för att vistas med ute i solen. Så jag valde att sätta mig inne i det svala huset, vilket inte är likt mig någonstans. Nu längtar jag efter att få sätta mig i bilen, springa in och ta på mig tajtsen och dojorna för att gå ut och gå en vända med Sara. Med henne behöver man inte vara någon man inte vill vara. Jag kan gråta ut mina frustrationer och hon säger något stöttande som att alla är dumma i huvudet, inte värd min kraft eller att det manliga könet bara kan dra åt helvete. Nu kom Loke och Emil in, de hämtade pistolerna och gick ut igen. Och DÄR kom Tanja, nu drar jag. Hejdå.
väntar på att tvättmaskinen ska sluta snurra..
Idag. Idag vet jag inte vem jag är. Jag vet inte vad jag tror på och kan heller inte urskilja rätt eller fel. De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett tillstånd jag inte förväntade mig att hamna i förrän om 40 år. Jag glömmer saker ständigt, klantar till det och gör allt på samma gång men får absolut ingenting gjort. Det är som en tvättmaskin i huvudet på mig som aldrig verkar tvätta klart. Jag sover borta, jag äter slagstaglass, jag är aldrig hemma, jag pratar med andra, jag lyssnar på melissa horn, men ändå smyger sig saknaden och obehagskänslan sig på mig de stunder jag andas ut. Jag tänker inte vara falsk och säga att jag mår bra jämt. Jag är en känslomänniska och det står jag för. Jag kan skratta ena sekunden och andra sekunden kastar jag en festisflaska i väggen, vilket jag nyss gjorde. Till vilken nytta har jag ingen aning om men det kändes som om jag behövde det.
.
Det är svårt att formulera om tankar och de där alldeles säregna känslorna till ord. Om jag inte själv förstår de, hur ska jag då få dig, min obetydliga blogg, att förstå. Dessutom försöka formulera det så bra att ingen missförstår mig. Jag har lätt för att bli missförstådd.
Jag har alltid varit en människa som tror på lyckliga slut i sagorna, att en klassisk romantisk komedi alltid måste sluta med den där kyssen och att orden "jag tror, jag tror på älvor" kommer rädda alla världens vackra älvor. Av någon anledning så känns det som om den där kyssen är allt för långt bort i fjärran och fjärran är omöjlig att besöka.