Jag är livrädd. Känslan av att känna sig som det minsta i världen har tillkommit mig. Tusentals människor går igenom det här så jag förstår inte varför jag är nervös egentligen. Jag fick schemat skickat till mig idag för termin 1 på socionomutbidningen. Föreläsningar, seminarium, redovisningar och alla andra ord jag inte riktigt trodde jag skulle få uppleva. Jag är nervös för tågtider, busstationer och min ovisshet över vart jag egentligen ska någonstans? Jag känner mig som en vilsen själ. Nog om det.

Igår bestämde jag och Jocke oss för att kolla på "Män som hatar kvinnor". Han la sig i soffan och jag kunde inte sitta där helt själv utan en kropp vid mig så jag kröp in bakom Jocke och kudden. Det blev alldeles för sent för att titta klart på hela filmen och jag var så uppe i varv så jag ville inte släcka lampan på toaletten. "Salander kommer komma" var det enda jag kunde säga när jag såg Jockes missnöjda min över ljuset i rummet. Läskiga eller spännanade filmer, det är inte alls my cup of tea. Jag kunde inte titta mot det lite halvöppna fönstret. Den blonda mördade tjejens ansikte kom bara upp hela tiden. Jag tackar Gud för dramakomedier jag. 

 

Och så har jag klippt mig, idag. Ångrar att jag inte klippte kortare, men det får bli nästa gång.