Det är tisdag och min första och andra dag som blivande socionom är över. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om dagarna för jag vet egentligen inte vad jag tycker. Jag tänker nog för mycket för mitt eget bästa ibland. Jag och de andra hundratjugo studenterna fann oss en varsin plats i Hörsal 2 i måndags för att lyssna på våra blivande lärare. Tanten med de rektangulära glasögonen pratade om socialt arbete, seminarium, vetenskapsteorier etc. Jag kollade runt och såg hur mångas ögonlock bara blev tyngre vid varje ord hon sade. Jag väntade på ögonblicket när känslan i magen säger - "shit vad kul, nu kör vi". Men frågor som "Varför har jag ens sökt det här?" och "Hur tänkte jag nu?" var det enda som kom upp i mitt huvud. Jag anser inte att det är något som helst fel på utbildningen, kanske bara fel för mig. Igår och idag känns det fel. Lärarna berättade vad de hade arbetat som och inte ens det fick mig att haja till. Mina två nya pendlarvänner visste exakt vad de ville få ut av utbildningen. Den ena kvinnan ville jobba som biståndshandläggare till att börja med och om 25 år så är hon Köpings nya socialchef och det tvekar jag inte en sekund på att hon blir, hon är grym. Den andra kvinnan vill jobba med familjehemplaceringar och den inriktningen. När jag sedan själv ställde mig frågan var det enda jag kunde tänka på när jag och en sjuårig ganska nyanländ somalisk flicka på Nibble tillsammans lyckades få ihop en historia på sju rador om vad hon älskar att göra på fritiden. Hon älskade karate som hon och hennes kompis alltid gjorde. Hennes kompis var jättebra på det. Hon hade ett bälte.