Jag vill komma ihåg den här känslan jag har i kroppen. Det är nog därför jag har dig bloggen, så jag kan komma ihåg. Jag vill inte att känslorna jag har nu försvinner bakom kommande plugg, jobbsituationer, skrikande ungar, rynkor i pannan och ledvärk. För tio månader sen startade ett nytt kapitel i mitt liv. Att han och jag skulle träffas fanns inte riktigt på min pricka-av-lista, det bara blev så. Första gångerna jag träffade honom så blev jag förtjust i småsaker. Att han sa ord som "björnsent". Att han luktade så himla gott även om han satt en bit ifrån mig. När han reste sig från soffan och gick förbi mig, han var så stilig och så fräsch. Han fick mig att känna mig som Ana från Fifty shades of Grey, om man bortser från bokens huvudsakliga innehåll. Men det var hans styrka som påverkade mig och känslan av att han hade mig om han ville. Redan efter några veckor med honom så kände jag att det här är nog mannen jag kommer förbli med och jag kommer så väl ihåg just den tidpunkten när jag tänkte den tanken. Han var snäll och han tyckte om när jag kom i mjukisbyxor så han kunde ha detsamma. Han köpte godishus till mig när jag var sjuk och han var vaken med mig till tidiga morgnar och bara pratade. Alla andra verkade ointressanta nu. Hur skulle jag någonsin kunna hitta något bättre än det här? Nu, efter tio månader är jag mer kär i dig än vad jag någonsin varit. När jag hör hur ytterdörren öppnas så fylls hela min kropp av din närvaro. 

 

06:15 ringer klockan på morgonen och då skyndar jag mig upp. Sätter på mig lite mascara, mer orkar jag inte sminka mig, slänger på mig kläder, stoppar in mackorna i mikron och äter upp de med ostskivan på. Jag skyndar mig varje morgon för att jag ska få gå tillbaka till sängen och lägga mig igen, innan jag måste springa till bussen. Jag behöver numera bara säga ditt namn så vänder du dig mot mig, öppnar din famn och jag kryper in tätt intill dig och du lindar in mig som i en tunnbrödsrulle. Det finns ingen plats jag trivs på mer än i min tunnbrödsrulle. Det känns som jag faller ner en meter och jag bara pustar ut. Hos dig är jag trygg.

 

Jag och min syster (och självklart min bror) har växt upp med en far som alltid har funnits där. Vi har vuxit upp med en man som visar sådan otrolig kärlek till sin fru med gester och ord. Även om alla har brister så är han en otroligt fin man min far och det finns inte en sekund att han inte skulle ställa upp för mamma. Det sägs ofta att man omedvetet letar efter en man som är som sin far. Det är mycket som skiljer mina två åt men den störta gemensamma egenskap de har är känslan av trygghet. Jag behöver aldrig oroa mig när jag är i deras sällskap. Båda är de snällaste männen man kan hitta och det värdesätter jag till tusen. 

 

Du lägger märke till småsaker och du vet exakt vad jag helst skulle vilja ha till frukost. Även om jag inte är helt vrickad så har du inte hittat den lättaste tjejen att handskas med men jag älskar dig för att du älskar mina knasheter. Att jag gråter jämt, när jag är nervös, när jag vaknar på fel sida, när jag är glad, när jag är arg och till och med när jag ska berätta om en sorglig film för dig. Mitt i gråten kan jag komma på att jag vill lära mig virka och då kramar du mig bara ännu hårdare. Varje gång du kramar mig så känns det som jag är hemma. Det spelar ingen roll vart vi befinner oss, du är mitt hem. Det känns som jag har sån himla tur och jag vill att alla ska få känna precis som jag får. Du, min man, ställer upp för mig på alla sätt som går.

 

Jag älskar dig för sättet du älskar mig.