Jag hör mor och fars röster "vilka stora förväntningar du har". Det är nog helt sant men jag drömmer lite bara. Precis som de amerikanska 14 åringarna i filmer.

 

Inte nog med att det har rests. Vi har fått en ny (officiell) medlem till familjen. Den 9 juni satt jag och fikade på stan med Moa och Elin. Mor och far var tillbaka på jobbet igen. Tanja packade väl fortfarande upp kläderna ur resväskorna eftersom vi kom hem från Thailand dagen innan. Även Jonny var tillbaka på jobbet. Alex och Sofie däremot, de gick till kyrkan och gifte sig. Det verkar vara någon trend i familjen Jaska att gifta sig i smyg, (tro inte att vi håller den trenden Jocke). Dagen efter vigseln åkte de till New York och lämnade familjen ovetande. Men tro inte att ni kan hålla någonting hemligt för familjen Jaska. Farmor träffar senare en bekant som gratulerar till "Jaska-giftermålet". Pappa ringer då till skattemyndigheten "Jag tänkte bara kolla om min son har gift sig?" - "Ja, 880814 har gift sig med 860323". Efter ett facebook-inlägg i Alex logg så flödade kommentarerna efter det. Jag blev otroligt glad för dem, men ändå, skulle jag inte få gå på något bröllop? Som jag har längtat!!! Så familjen Jaska bestämde sig för att fixa en fest själva. Så vi samlade 35 familjemedlemmar på stugans gräsmatta och hade en karibisk grillfest med dans och sång. Så mycket kärlek, glädje och fylla (för vissa).

 

När jag "läser" andras bloggar så älskar jag när de fotobombar så då tänkte jag göra min egna lilla bomb. Enjoy.

Den 8 juni var jag återigen hemma och väntandes på arlanda stod min man med den varmaste kram jag någonsin känt. Jag var hemma igen hos min egen lilla familj och som jag hade längtat. Nu hade jag ingenting mer planerat förutom en veckas jobb på skolan och fyra veckor i växeln. Vad skulle jag ta mig till? Detta ilandsproblem grodde sig in i mig. Fast det var nog egentligen ångesten över att vara hemma själv i fem dagar. Utan min man, utan mor och far och utan min bror och Sofie. De plus ett tjugotal skulle nämligen ner till Tjeckien, Brno och spela innebandycup. Med lite tjat från min mor så bestämde jag mig två dagar innan att jag också vill med. Vad skulle jag göra hemma själv när alla mina vänner jobbade? En ganska dyr biljett bokades och jag är glad över att jag spenderade varenda krona för resan var otroligt rolig. Innebandy, tjeckisk mat, öldrickande svenskar, hard rock café, Brno och Prag. Det blir repris nästa år.

 

Hmm.. vad ska vi börja med då? De fyra månaderna jag missat att dokumentera så kommer jag egentligen bara ihåg resorna jag varit på. Vi får väl helt enkelt börja den 8:de maj. Dagen då endast jag och min man satte oss på flyget. Får jag kalla honom min man även om vi inte är gifta? Vad ska jag annars kalla honom, pojkvän? Han är ju ändå 26 år och det känns som han gått förbi pojkvänsfasen, speciellt när jag fått honom att spara ut lite skägg. Sambo? Fast vi är ju inte 40 år. Han är helt enkelt min man utan en ring på fingret. Tillbaka till vad som hände den 8:de maj. Jo, nu kom jag på vad som hände i april. Det var nog den värsta månaden i mitt liv. Ni som vet hur det känns att vara kär- ni vet den där tiden när man är så kär så att man skulle kunna spendera varenda levande sekund med att bara typ ligga tätt intill sin partner, den tiden var jag i, i april. Just den månaden såg jag min kära fem dagar totalt. Han fick jobb uppe i Norrland och jag var hemma och visste inte ens vilka dagar han skulle komma hem igen. Det var även under den här tiden som han överraskade mig med att komma hem en dag för tidigt. Dock blev inte överraskningen riktigt som han hade tänkt sig tror jag. Jag hade hunnit somna så för att inte skrämma livet ur mig och hoppa på mig så ställer han sig i dörröppningen mitt i natten och viskar "Sanna". Allt jag ser när jag öppnar ögonen är en lång, skuggig man som bara står där. I panik slänger jag händerna framför ögonen och skriker "nej" så han måste lägga sig bredvid mig för att jag ska inse att det är han. Det var ett av våra romantiska ögonblick. Nu har jag helt tappat tråden från vad jag egentligen skulle skriva om, men det är så mycket som leder fram till den 8:de. Men lyckan kom när han sa att han kan vara ledig en vecka. Så till Grekland, Kreta, Agios Nicolaos for vi. En hel vecka med bara kramar, sol och mat. Till och med mobiltelefonen var avstängd. Sista kvällen var den allra bästa. Hela dagen kände jag att han hade någonting lurt för sig när han bad mig gå före upp till rummet och han "skulle bara kolla en grej" när han helt plötsligt försvann ett tag. På kvällen tog han min hand och sa att vi skulle göra någonting busigt. Som ett litet barn som precis fått ett kilo godis log jag brett och följde gladeligen efter honom. Vi åkte upp till högsta våningen och traskade ut på berget. Hotellet låg som vilande mot ett berg med utsikt över havet och hela kusten. Sen plötsligt stannade vi framför en tre meters vägg och där skulle vi klättra upp på taket. Aldrig har jag varit så kär som när han klättrade upp för att ta tag i mina händer och dra upp mig. Två handdukar att sitta på, en vinflaska och två tekoppar var allt vi fick med oss upp. Men det var nog en av mina mest minnesvärda stunder i livet. Jag älskar honom för allt han gör för mig.

 

 

För fyra månader sedan skrev jag mitt förra inlägg. Jag har visst omedvetet förträngt tanken av att jag har en blogg. Vilken förlust när jag egentligen älskar att skriva ut varenda känsla jag har i kropp och knopp. Kropp och knopp? Är inte knoppen kroppen? I alla fall. Nu krävs det uppdatering. Jag känner att alla mina tusentals läsare har saknat mig. Jag tror egentligen inte någon vet att min blogg finns överhuvudtaget men jag gillar det. Oj, det är mycket som har hänt. Jag tror jag behöver olika inlägg till varje händelse. Japp, så får det bli.