den eviga väntan
2013-11-30 Här sitter jag, fixad från topp till tå. Eller ja, tårna är väl som de brukar. Det är inte så väldigt underhållande att vara klar först och vänta på de andra. Under väntan hinner man byta kläder minst elva gånger och ändå vara tveksam över valet man till slut bestämt sig för. Man hinner också ta tjugosju egobilder på sig själv som man senare bara raderar för man inte blev nöjd med en enda. Ikväll hoppas jag att klackarna går mot Hantis. Ken Ring är där idag och jag hoppas köpings själar väljer Hantis istället för Scheele. Glitter och glamour-tema på Scheele idag. Jag är så lite glamour man kan bli tror jag, äta kyckling med händerna är min grej.
västindien
Martinique och Saint Lucia i Västindien är något jag får bocka av på världskartan. För en månad sedan flög jag, mor och far åt ett håll vi aldrig tillsammans flygit förr. Våra resor har annars gått till Asien eller runtom i Europa. Det här var lite av en ny värld för mig och jag ångrar inte en sekund av resan. Familjen Jaska är inte så förtjusta eller fascinerade av turistattraktioner och drar oss gärna från det. Thailand har alltid legat mig varmt om hjärtat och kommer troligtvis alltid göra också. Men jag tycker det är lite tråkigt att det känns som att åka till Skandinavernas mötesplats. Västindien var någonting helt annat. Vårt första stopp var Martinique, vilket fortfarande är ägt av Frankrike, vilket betyder att de pratar franska. Som alla vet så är fransmän kända för att inte vilja ta till sig det engelska språket, vilket vi märkte ganska väl. Martinique bjöd däremot på en av de vackraste stränder vi varit på, Les Salines. Efter några dagar flög vi vidare till Saint Lucia, ön som ligger nedanför. Det har förr tillhört England så där pratade de engelska. Saint Lucia var definitvt vårt ställe. Vi bodde på ett otroligt fint hotell precis vid stranden och på kvällarna var det allt från Creol-band till vår egen Queen Latifa som höll i karaoken. Många av rastamännen var pårökta och lullade runt men det var bara charmen med det hela. Om man satt ensam på stranden så var de långa svarta männen inte långsamma med att komma fram. Jag fick allt från blommor till bananbladsskapelser. Västindien är definitivt ett resmål jag önskar alla som vill uppleva öar som inte är förstörda av turister, än.
Annars då?
Jag ligger återigen i en säng som inte är min, men denna gång är ägarna av den mina föräldrar. Det är så tyst här, nästan obehagligt tyst. Jag kände inte för att umgås med någon idag. Ville bara hitta lugnet och fortsätta läsa på min bok som jag inte tagit mig tid för. Jag tycker om att läsa. Men just nu saknar jag "my person". Han skulle inte behöva säga något alls men jag vill höra och känna de sovande andetagen, det ger mig ro.
Annars då? är frågan jag har massor av svar till men tycks aldrig säga några av de. Jag är kär och rädd. Jag älskar gulligt knasiga människor som säger massa tokigt. Jag har insett, återigen, att jag hatar rasism och översittare. Jag har fått ett vikariat på deltid på Nibbleskolan tills i jul. Här om dagen höll jag nästan på att börja gråta på grund av några barn. På grund av att de inte har någon respekt över huvud taget för en annan människa och var fruktansvärt otrevliga. Detta får mig att känna mig värdelös på mitt jobb även om jag gör mitt bästa... Jag har även fått otroligt fina små vänner på skolan. Jag önskar mig en bamsegosig filt i julklapp, det är allt jag kan komma på. Jag är orolig att jag inte tar vara på livet och gör något dramatiskt som förändrar hela mig som människa. Vill jag förändras? Och hur är det meningen att livet ska vara egentligen? Tryggt eller kämpande? Jag undrar om julkalendern kommer vara bra i år. Hoppas!!
söndag.
Ligger i en säng, en säng som inte är min men känns som min. Jag kände för ett blogginlägg för jag är så fylld av känslor. Tittar ibland upp från skärmen för att kolla på mannen som springer runt och packar sina saker för att åka bort en vecka, en hel vecka utan mig. Han är en otroligt vacker skapelse. Finns inte en stund som han inte gör någonting och jag bara skådar och lyssnar på hans framgångar i allt. Han har så mycket motivationer i livet som jag beundrar starkt. Jag önskar jag var lite mer som honom. Jag hoppas i alla fall att jag får fortsätta kaosa upp hans liv.
fortsätt klättra på stegen.
Jag är uppvuxen med två fantastiska, öppensinnade och kärleksfulla föräldrar som har visat och berättat för oss vad som är rätt och fel. Att människor oavsett hudfärg, kön, kultur, sexuell läggning eller bakgrund är värda lika mycket och det har alltid varit en självklarhet för mig i mitt tjugoettåriga liv. Jag kan inte annat än förvånas när jag nu på senare tid läst kommentarer och inlägg av ledarna från SD, som många tydligen vill ska vara våra ledare i Sverige. Jag blev nyfiken på en artikel angående Jimmy Åkesson vilket fick mig att gå vidare från artikel till artikel och läsa om hans och andras åsikter. Det första jag måste kritisera är hans sätt att försöka trycka ner Jonas Gardell i hans utkast till sin nyutkomna bok, ett inlägg om homosexualitet som inte fick publiceras i boken. Gardell är en av Sveriges mest folkkära kändisar och vi är väldigt många som är stolta över att han finns här. Att Åkesson ska vinna röster från hbt-personer känns ganska minimalt när han kristiserar "Gardells billiga böghumor" och säger "Om jag själv vore homosexuell och hade Gardell som frontfigur hade jag stannat kvar i den välkända garderoben" eller när han kallar de 500 000 människorna från Pridefestivalen för "smaklösa figurer". Jag är stolt över att ha Gardell och alla de 500 000 deltagare till Pridefestivalen i landet. Jag är däremot inte stolt över att ha en man som heter Jimmy Åkesson eller någon annan av SD:ledarna i landet. Jag skulle aldrig komma ut som svensk om Jimmy var frontfigur för svenskar.
Jag är heller inte den som säger att saker och ting är FEL och inte kan ta in andras åsikter. Jag tycker helt klart att SD har några bra förslag också som att öka straff för djurplågeri m.m. Men deras åsikter och invandring stöttar jag inte över huvud taget. Av någon anledning så har jag alltid känt någon slags samhörighet med omvärlden och jag jobbar även på en skola där procenten av utländska barn är hög. Där vi har bland annat somalier, svenskar, finländare, romer och araber som vistas och funkar tillsammans. Kent Ekeroth, riksdagsledamot för SD, skriver på sin blogg: "Alltså; ju mer ”mångfald” ett samhälle har och ju mer ”integrerat” det är, desto lägre blir den sociala sammanhållningen. Och tvärtom: ju mer homogent det är och ju mer folk som är lika varandra segregeras från de som skiljer sig, desto större blir sammanhållningen och känslan av gemenskap". Frågan är då, hur kan befolkningen med malajer i Malaysia leva i total fred när 25% är kineser och 7% indier och även andra folkgrupper? Vi människor är kapabla till förändring och behöver inte känna det som något negativt. Vi alla har ett omsorgsbehov och det är väl på tid att ta fram det när det finns människor runt om i världen som behöver hjälp. Det är självklart inte rätt att någon ska sättas före någon annan men för det behöver vi inte vara själviska. Vad händer om vi börjar eller i vissa fall fortsätter sätta stämpeln att utlänningarna kommer och tar våra jobb eller värdighet ifrån oss. Förra gången det hände slutade det med runt 60 miljoner döda. Jag blir bara skrämd över att sverigedemokrater kallar Jimmy för "vår Jimmy" (Klanledare!?) och vill att SD ska leda vårt land framåt, eller snarare bakåt om jag får tala för mig sak. Vi har kommit långt med acceptans om invandring, hbt-sexualitet och människors olikheter men det känns som SD vill såga ner några av trappstegen vi klättrat.
Ännu en grej jag reagerade kraftigt på, på Ekeroths blogg var ett inlägg han la ut som tidningen Metro publicerat:
"Familjen Aden Abdullahi består av tio barn och två vuxna. Tillsammans bor de i en lägenhet i Strängnäs på 35 kvadratmeter. I ett och samma rum äter, sover och pluggar de. – Inte ens djur bor så här trångt, säger Ahmed Gedi Aden, pappan i familjen"
På detta kommenterar Ekeroth "Synd om dem eller hur? Får leva gratis på svenska välfärden i världens bästa land, men klagas kan det...". Jag vet knappt vad jag ska kommentera. Oempatisk är väl ordet jag skulle vilja skriva i pannan på honom. Snälla, tänk på vad ni röstar fram för människor när ni röstar på Sverigedemokraterna. Tänk en aning större än att du kanske inte känner dig helt hemma i en utländsk grupp. Vart är fan är empatin, sympatin och medkänslan för varandra?
