Insåg precis att jag bara har några veckor kvar att jobba här i Kungsörs kommun. Jag kommer inte längre sitta i den ganska ödsliga receptionen mitt i "centrum" och svara på ett och annat samtal. Från och till har jag varit här i mer än ett och ett halvt år, och det känns helt klart en aning hjärtskärande att inte få träffa mina fina här längre. Det är mycket jag kommer sakna som: Telefonsamtalen till Sanna när hon har besök då vi presenterar oss vid namn fyra gånger innan vi kommer fram till att hon faktiskt har ett besök. Ulla Dahlstedts genuint fina skratt. Lasse Söders "drottningvink" till mig när han lämnar kommunhuset för att gå hem, jag lär honom väl. Catharinas kungsörs-dialekt. Rolles traditionella "Hejdå, syns imorgon Sanna". Annika Nilsson som alltid är så sugen på vad alla andra äter nere i cafeterian. Linda Söders nynnande här i korridorerna. Håkan Björk när vi jämför vem som faktiskt är Sveriges största godismonster. Maja Frisk som förstår mitt Ruzzle-beroende och Tina Öijvall som faktiskt bara är otroligt bra. Det är så små saker jag uppskattar som dem gör. De har nästan blivit lite som en extra familj. Även om jag sänker medelåldern med ganska många år i kommunen så trivs jag med de kostymklädda männen, de högutbildade människorna och alla andra som önskar mig en trevlig helg när de lämnar huset.

 

Klockan är 23:11 och jag har precis läst ut boken "Femtio nyanser av honom". Jag har inte förmågan till att bestämma mig om jag gillade den eller inte. Mycket av boken förstördes av det amerikanska sättet att skriva på, den ständiga upprepningen. Hennes inre gudinna, hans långa fingrar och att hon biter sig i läppen nämndes för många gånger för att inte lägga märke till det. När jag såg att halva Sverige läste den så blev jag så nyfiken över vad hela hysterin handlade om. Vad jag kan tänka mig föll så många i smaken är det ständiga mysteriet, jakten, sexet och chansen till att förändra någon från det onda till det goda, vilket jag fortfarande inte kan bestämma mig om, om hon lyckades eller inte. Sista delen av boken fick mig att fälla tårar. Jag vet inte om det berodde på slutets händelse eller att det faktiskt rörde mig väldigt nära inpå på något sätt.

 

 

 

Nu har jag äntligen funnit ro i dagens tillvaro. Synd att det inträffade när det snart är dags för sängen. Fann min ro med ett telefonsamtal, ny musik på spotify och kalla fötter under filten. Vill inte alls gå och lägga mig nu.. Jag vill bara njuta av bekvämligheten i mig själv. Om man bortser från mina humörsvängningar som spökade en aning så har den här helgen varit sådär riktigt bra igen. Det blir lätt så när man har otroligt fina människor runtomkring sig. Jag har absolut inget behov av att hitta några bättre, för jag tror nog inte det är möjligt heller. Mycket har man att klaga på i livet men min umgängeskrets kan jag inte säga mycket negativt om, nästan absolut ingenting faktiskt. I fredags var det innebandymatch i Västerås. Jag, Sara och Elin tog oss en liten roadtrip för att heja på bror med flera. Och klart de vinner, 8-1. På lördagen gick jag upp tio för att åka till systemet och åkte sedan hem igen för att gå och lägga mig igen, eftersom jag somnat 4-5 på morgonen. Mamma tror att jag kommer sluta som alkoholist. Du kan vara lugn mor. Jag dricker med måtta och det händer högst en gång i veckan. Vi spenderade kvällen hos Linn. Fina Linn. Jag hade riktigt kul så länge det varade. Nu laddar vi om för en ny vecka och längtar redan till nästa lördag. 21-års firande hos Ageborg.

 

När jag berättade att jag gjort en ny blogg för Elin så var första frågan "Åh, har du skrivit någonting om mig?". Jag hade då inte gjort det så nu tänkte jag chocka henne med att skriva ett helt inlägg just om henne.

 

Sagan om Elin Carlsson...

Hon föddes den 3 maj 1992 någon gång under dagen... vet egentligen ingenting om hennes barndom förutom att hon aldrig fick några tåstrumpor av sin mor. Första gången jag mötte denna varelse var i ett litet klassrum på det forna Skogsbrynskolan, avdelning Alen. Vi var 11 år och jag brydde mig inte ett skvatt om den blonda tjejen i hörnet av bordet. Hon tillhörde de två coola långa tjejerna i klassen som vi andra halvmetersdvärgar inte hade någon relation med. Jag kommer så väl ihåg när hennes trogne kamrat skaffade ett par klackskor i 12 års ålder, 1/2 cm höga och kommentaren från hela skolan var "guuud, hur kan du gå i dem?". 5:an och 6:an gick förbi med King, kartprov, springtävlingar till matsalen, första användningen av kajal (fult som stryk) och den första bh:n. All den här tiden gick förbi men ändå fastnade inte Elin vid min sida...

Det var senare dags för Scheeletiderna, tiderna som ingen involverad någonsin vill glömma. Tiden då Sara Eriksson skaffade svart hår och använde vit ögonskugga upp till ögonbrynen. Tiden då lärarna fruktade att ha lektion med vår klass, jag förstår dem. Tiden då Erik Jensens hår levde sitt eget liv. Tiden då Daniel Eller gjorde sönder klassrummets stora karta, videon och annat på grund av "allt kan lösas med våld". Tiden då Markus Gerhardsson började prata politik. Tiden då idrottsläraren Anna-Karin olyckligtvis flashade sina tuttar för eleverna. Och tiden då Elin kom in i våra liv.

 

Elin, Elin. Vad ska man säga om denna märkliga tös idag? Jag tror nog faktiskt inte det finns någon som är så underhållande att umgås med som henne, när hon väl är på sitt bästa humör. Detta inträffar oftast i min soffa runt åtta-tiden eller på lördagskvällar när vi båda har fått i oss duglig mängd med alkohol. Det allra bästa med henne är att vilken fråga du än vill ställa så möter hon dig aldrig med en dömande blick. Hon är den där som man kan prata med om sex, hjärtesorg, galenskap, hur man ska bygga upp ett sms, storlek, form, åkommor, bajs, panikångestar eller andra precis lika nödvändiga saker. Vi behöver alla någon att prata med om livets krisande frågor.

 

 

Elin har tre sidor som kan urskiljas ganska lätt.

 

- Sidan vi stöter på mest i vardagen är "Mys-Elin". Mys-Elin bullar gärna ner sig i massa kuddar med minst två filtar över sig och när hon hittat det perfekta läget utför hon ett babybjörn-läte. Med den perfekta anpassade skålen till hennes köpta nötter och "Världens historia" på tv så är hon i sitt rätta esse. Om man någonsin behöver en värmande kram så finns hon där, troligtvis mer än gärna, då hon ofta säger åt mig att komma och skeda (snuggle) med henne.

 

- Den andra sidan kallas tröttheten. Det är en sida jag och många andra helst undviker. En sida vi inte ens behöver prata om.

 

- Den tredje sidan är party-mode-Elin. Mina tankar varierar om man vill vara omkring den. Jo, jo det vill man. Det händer ALLTID någonting nytt när man har med sig Elin på fest, även om det är negativt eller positivt. Hon blir barn på nytt. Efter en kväll ute i Örebro så hade jag henne på telefon och så hör jag hur hon springer runt och gnäggar och säger "uuh, uuh, I'm horse, uuh". Det är väl hon och Jim Carrey som skulle kunna komma på den idéen. Hon älskar Nicky Minaj och hon sjunger mer än gärna med även om hon bara kan stönet i början och några enstaka ord. Jag älskar party-Elin.... oftast.

 

Hon är alldeles speciell och unik min tjej, min väldigt heterosexuella tjej, som det inte riktigt låter som i det här inlägget. Hon är en av de där stjärnorna som lyser som starkast, kanske inte för hela världen, men du gör det för mig.

 

En händelse som man endast trodde kunde hända i det amerikanska delstaterna eller i en avlägsen ort nämnt i Aftonbladet, har nu inträffat på cykelavstånd från våra egna hem. Vi i de närmaste regionerna har fått tagit del av en av våra största tragedier. Jag förmodar att de flesta, mig involverat, känner avsmak och ilska mot denna unga mördare. Jag har ingenting mer att säga om mannen, jag kände honom inte. Jag hoppas att alla låter familj och vänner till honom få sörja precis som resten av er. En frisk själ kan förmodligen inte förstå hans tankegångar, för någon psykisk störning måste funnits. Jag sätter verkligen inte upp ett försvar för honom men som många andra så förstår jag inte. Jag kände egentligen inte någon av de inblandade och kan således bara känna stort medlidande och omsorg för alla nära. Den enda koppling jag har är att jag träffat på Christer, en av de oskyldiga männen. Jag ser hans ansikte framför mig om jag blundar. Han har något av de finaste leenden jag sett. Jag vet inte om jag pratat med dig eller om du bara log mot mig i förbifarten, men jag såg dig och leendet fastnade i minnet.

 

Har inte stora förhoppningar på mig själv, till att den här bloggen kommer vara uppdaterad i längre än någon vecka. Kanske inte ens blir ett till inlägg efter det här. Jag avslutade mitt förra bloggliv i... oj, maj förra året. Tiden går fort. Vad har hänt sen maj? Jag var i ett känslomässigt stadie i livet som jag inte kunde vara lyckligare över. Det stadiet har sedan dess gått upp och ner och jag är idag ganska lycklig igen. Tänker säga att jag hittat till ett starkare jag, även om jag inte tror på det några gånger om dagen. Har skapat mig ett hårdare skal och jag tänker nog behålla det på ett tag till, om inte föralltid. Jag lär mig av mig själv. 

 

Sedan maj förra året har jag också i stort sett jobbat i växeln fram tills nu. Jag har runt en månad kvar tills en annan tar över min position. Om jag ska vara ärlig så är det en bitter avlämning. Jag har börjat trivas nå ofantligt med mina arbetskamrater och nu är jag snart inte längre en del av min arbetsplats. Surt. På tal om arbetsplats så måste jag hoppa in i duschen nu för att somna och sedan orka gå upp imorgon.