En händelse som man endast trodde kunde hända i det amerikanska delstaterna eller i en avlägsen ort nämnt i Aftonbladet, har nu inträffat på cykelavstånd från våra egna hem. Vi i de närmaste regionerna har fått tagit del av en av våra största tragedier. Jag förmodar att de flesta, mig involverat, känner avsmak och ilska mot denna unga mördare. Jag har ingenting mer att säga om mannen, jag kände honom inte. Jag hoppas att alla låter familj och vänner till honom få sörja precis som resten av er. En frisk själ kan förmodligen inte förstå hans tankegångar, för någon psykisk störning måste funnits. Jag sätter verkligen inte upp ett försvar för honom men som många andra så förstår jag inte. Jag kände egentligen inte någon av de inblandade och kan således bara känna stort medlidande och omsorg för alla nära. Den enda koppling jag har är att jag träffat på Christer, en av de oskyldiga männen. Jag ser hans ansikte framför mig om jag blundar. Han har något av de finaste leenden jag sett. Jag vet inte om jag pratat med dig eller om du bara log mot mig i förbifarten, men jag såg dig och leendet fastnade i minnet.