När jag berättade att jag gjort en ny blogg för Elin så var första frågan "Åh, har du skrivit någonting om mig?". Jag hade då inte gjort det så nu tänkte jag chocka henne med att skriva ett helt inlägg just om henne.

 

Sagan om Elin Carlsson...

Hon föddes den 3 maj 1992 någon gång under dagen... vet egentligen ingenting om hennes barndom förutom att hon aldrig fick några tåstrumpor av sin mor. Första gången jag mötte denna varelse var i ett litet klassrum på det forna Skogsbrynskolan, avdelning Alen. Vi var 11 år och jag brydde mig inte ett skvatt om den blonda tjejen i hörnet av bordet. Hon tillhörde de två coola långa tjejerna i klassen som vi andra halvmetersdvärgar inte hade någon relation med. Jag kommer så väl ihåg när hennes trogne kamrat skaffade ett par klackskor i 12 års ålder, 1/2 cm höga och kommentaren från hela skolan var "guuud, hur kan du gå i dem?". 5:an och 6:an gick förbi med King, kartprov, springtävlingar till matsalen, första användningen av kajal (fult som stryk) och den första bh:n. All den här tiden gick förbi men ändå fastnade inte Elin vid min sida...

Det var senare dags för Scheeletiderna, tiderna som ingen involverad någonsin vill glömma. Tiden då Sara Eriksson skaffade svart hår och använde vit ögonskugga upp till ögonbrynen. Tiden då lärarna fruktade att ha lektion med vår klass, jag förstår dem. Tiden då Erik Jensens hår levde sitt eget liv. Tiden då Daniel Eller gjorde sönder klassrummets stora karta, videon och annat på grund av "allt kan lösas med våld". Tiden då Markus Gerhardsson började prata politik. Tiden då idrottsläraren Anna-Karin olyckligtvis flashade sina tuttar för eleverna. Och tiden då Elin kom in i våra liv.

 

Elin, Elin. Vad ska man säga om denna märkliga tös idag? Jag tror nog faktiskt inte det finns någon som är så underhållande att umgås med som henne, när hon väl är på sitt bästa humör. Detta inträffar oftast i min soffa runt åtta-tiden eller på lördagskvällar när vi båda har fått i oss duglig mängd med alkohol. Det allra bästa med henne är att vilken fråga du än vill ställa så möter hon dig aldrig med en dömande blick. Hon är den där som man kan prata med om sex, hjärtesorg, galenskap, hur man ska bygga upp ett sms, storlek, form, åkommor, bajs, panikångestar eller andra precis lika nödvändiga saker. Vi behöver alla någon att prata med om livets krisande frågor.

 

 

Elin har tre sidor som kan urskiljas ganska lätt.

 

- Sidan vi stöter på mest i vardagen är "Mys-Elin". Mys-Elin bullar gärna ner sig i massa kuddar med minst två filtar över sig och när hon hittat det perfekta läget utför hon ett babybjörn-läte. Med den perfekta anpassade skålen till hennes köpta nötter och "Världens historia" på tv så är hon i sitt rätta esse. Om man någonsin behöver en värmande kram så finns hon där, troligtvis mer än gärna, då hon ofta säger åt mig att komma och skeda (snuggle) med henne.

 

- Den andra sidan kallas tröttheten. Det är en sida jag och många andra helst undviker. En sida vi inte ens behöver prata om.

 

- Den tredje sidan är party-mode-Elin. Mina tankar varierar om man vill vara omkring den. Jo, jo det vill man. Det händer ALLTID någonting nytt när man har med sig Elin på fest, även om det är negativt eller positivt. Hon blir barn på nytt. Efter en kväll ute i Örebro så hade jag henne på telefon och så hör jag hur hon springer runt och gnäggar och säger "uuh, uuh, I'm horse, uuh". Det är väl hon och Jim Carrey som skulle kunna komma på den idéen. Hon älskar Nicky Minaj och hon sjunger mer än gärna med även om hon bara kan stönet i början och några enstaka ord. Jag älskar party-Elin.... oftast.

 

Hon är alldeles speciell och unik min tjej, min väldigt heterosexuella tjej, som det inte riktigt låter som i det här inlägget. Hon är en av de där stjärnorna som lyser som starkast, kanske inte för hela världen, men du gör det för mig.