Det är en väldig kontrast över sysselsättningarna jag och min sambo har för oss nu. Han gick nyss ner för att hålla sitt Core-pass och jag sitter hemma i soffan och äter godis. Att jag stannade hemma var främst för att jag skulle ta upp böckerna som ligger bredvid mig just nu och sätta igång och skriva ner anteckningar till den kommande inlämningsuppgiften. Men ja, jag har inte kommit till det riktigt än.. Det är så svårt. På studiehandledningen står det "Skriv en kort sammanfattning om enspråkiga och flerspråkiga barns (0-6 år) språkutveckling utifrån ovanstående litteratur (cirka 2 sidor)." Jag vet inte vart jag ska börja eller vad det ska innehålla. Jag har läst cirka 300, ibland helt obegripliga, sidor ur böckerna. Nu ska jag få ner det på två A4. What!?.... Förutom min brist på talang för att ta tummen ur röven så känns den här utbildningen rätt. Socionomutbildningen kändes absolut inte rätt. Jag har hittat mig vänner härifrån Köping att pendla med och de är sköna. Ni vet sådana där "Jag behöver inte trippa på tå runtomkring dem"-människor. Jag kan vara mig själv. Idag hade vi ett boksamtal i grupp. Vi skulle diskutera utifrån en novell vi läst. Det började med att alla fick säga några meningar om vad deras första tankar var. Det var en kille som fick börja. Jag förstod typ ingenting av vad han sa. Han pratade så fint. Jag såg troligtvis ut som en uggla med mina uppspärrade ögon när jag lyssnade på honom. När han började tala så väl om "normer, hierarki" och andra fina ord så kände jag mig som en 14 åring som lika gärna kunde ha haft ett bubbelgum i käften och en tröja med Justin Bieber på. Om det är något jag inte har så är det ett bra ordförråd. När resterande medlemmar i gruppen fortsatte diskutera så kände jag mig lugn igen. Det fanns flera 14 åringar i rummet... Ja ja, okej jag ska väl försöka läsa mina böcker nu... Ack. Men tack för idag. Kram.