Jag har varit oengagerad till dig min blogg... igen. Jag har bara njutit av att det har varit jul och att jag har haft min man hemma så länge. Nu har vardagen gett mig en käftsmäll och jag försöker vänja mig vid den. Klockan 03:30 gick jag upp i onsdags. Jag och Tanja skjutsade våra män till Arlanda för att de skulle ta flyget till jobbet. Ja, sjukt låter det, men så sant. Halvt skräckslagna körde vi på det dåliga väglaget och snö som föll mot framrutan. Efter en bit på vägen insåg vi att vi hade varit lite tidsoptimister så Jocke fick ta till sin försäljningsröst och smöra för damen på Arlanda medan Jonny smörade för Tanja om vilken fantastisk bilförare hon var. Jag satt i mitten i baksätet med benen över Jockes och med armarna runt hans arm och kramade så hårt jag kunde. Jag ville inte riktigt att han skulle åka igen. 20 minuter innan planet lyfte pussade jag på honom och så fick de springa för att hinna med. På något sätt känns det bra att även Jonny jobbar i Norge nu. Det blir liksom systrarna mot världen här hemma och någon som vet hur jag känner när jag saknar. Jocke kunde inte vara en bättre distanspojkvän. Han hör av sig direkt när han vaknar, sms:ar eller ringer mig under dagarna och videosamtalar med mig på kvällarna. Han vet vad jag behöver och älskar. Jag planerar nog att åka till honom nästa vecka, jag längtar för mycket!! Men nu, ja nu, sitter jag i köket och lyssnar på Melissa Horn. Klockan är 23:11 och jag är inte det minsta trött. Jag har lyckats låna en av böckerna vi ska ha till utbildningen som börjar nästnästa vecka. Kanske skulle börja läsa på den. Det blir nog säkert en sömnfaktor. God natt alla mina kära och god natt min älskade norrman.