Det är svårt att formulera om tankar och de där alldeles säregna känslorna till ord. Om jag inte själv förstår de, hur ska jag då få dig, min obetydliga blogg, att förstå. Dessutom försöka formulera det så bra att ingen missförstår mig. Jag har lätt för att bli missförstådd.

 

Jag har alltid varit en människa som tror på lyckliga slut i sagorna, att en klassisk romantisk komedi alltid måste sluta med den där kyssen och att orden "jag tror, jag tror på älvor" kommer rädda alla världens vackra älvor. Av någon anledning så känns det som om den där kyssen är allt för långt bort i fjärran och fjärran är omöjlig att besöka.