Du, min obetydliga blogg, får inte missförstå mig av det jag berättar för dig. 80 procent av det jag skrivit är det där som ligger nere i magen och bara vill komma upp. Det är den klumpen som jag ibland tar upp och försöker ta itu med och har dig som hjälp. 80 procent av min personlighet och mitt liv består däremot inte av den där klumpen. Honom tar jag bara upp när jag verkligen behöver. Jag är faktiskt en väldigt levnadsglad människa som uppskattar de allra minsta sakerna i livet, till exempel som de tre smörblommorna jag plockade idag på min promenad med dino, bara för att gå några meter med dem och sedan lägga ner de igen på en sten. Jag ber om ursäkt till farmor för att jag dödade tre blommor, men de passade så väldigt bra i min hand. Känner en väldig värme till vissa av barnen jag har lyckan till att få spendera mina arbetstimmar med ibland. Jag kan känna lycka i att kunna ta en filt och sätta sig i gräset, bara för att sitta. Jag kan framstå som en ledsen person men det är jag inte vanligtvis. Jag är lycklig över många saker i livet. Jag kanske gråter åt disneyfilmer men det är bara för att jag vill fortsätta tro på lyckliga slut som jag gjort i hela mitt liv.

 

Jag har alltid tyckt att en speciell del på kvinnan är det vackraste. Partiet just nedanför nyckelbenen och upp till halsen. Det är just det partiet som visar hur hon mår och partiet som vill bli uppskattat på ett sätt det inte blir. Nyckelbenen förblir alltid och går inte att förändra. Unika. 

 

 

 

 

 

Sitter för tillfället hos syster vid deras extremt osköna men stilrena skrivbordsplats som får mig att påminnas om hur icke stilrent det är hemma hos mig just nu. Jag blir förvånad om man inte hittar någonting på golvet. Så fort jag sätter fötterna innanför min lägenhetsdörr så tappar jag energin och det är väl anledning till att det ser ut som det gör. 

Familjen "Regner, Pettersson, Bergdahl och Björkdahl" har lämnat mig ensam nu. Barnen försvann under min tupplur i soffan och Tanja och Jonny är och handlar och lämnade mig som husvakt. Det är ingen kanonkul uppgift om jag får erkänna det. Sitta här OM ett barn tycks komma hem och undra vart fasikens alla är. Dessutom har jag svarta jeans på mig som är alldeles för varma för att vistas med ute i solen. Så jag valde att sätta mig inne i det svala huset, vilket inte är likt mig någonstans. Nu längtar jag efter att få sätta mig i bilen, springa in och ta på mig tajtsen och dojorna för att gå ut och gå en vända med Sara. Med henne behöver man inte vara någon man inte vill vara. Jag kan gråta ut mina frustrationer och hon säger något stöttande som att alla är dumma i huvudet, inte värd min kraft eller att det manliga könet bara kan dra åt helvete. Nu kom Loke och Emil in, de hämtade pistolerna och gick ut igen. Och DÄR kom Tanja, nu drar jag. Hejdå.

Idag. Idag vet jag inte vem jag är. Jag vet inte vad jag tror på och kan heller inte urskilja rätt eller fel. De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett tillstånd jag inte förväntade mig att hamna i förrän om 40 år. Jag glömmer saker ständigt, klantar till det och gör allt på samma gång men får absolut ingenting gjort. Det är som en tvättmaskin i huvudet på mig som aldrig verkar tvätta klart. Jag sover borta, jag äter slagstaglass, jag är aldrig hemma, jag pratar med andra, jag lyssnar på melissa horn, men ändå smyger sig saknaden och obehagskänslan sig på mig de stunder jag andas ut. Jag tänker inte vara falsk och säga att jag mår bra jämt. Jag är en känslomänniska och det står jag för. Jag kan skratta ena sekunden och andra sekunden kastar jag en festisflaska i väggen, vilket jag nyss gjorde. Till vilken nytta har jag ingen aning om men det kändes som om jag behövde det. 

 

Det är svårt att formulera om tankar och de där alldeles säregna känslorna till ord. Om jag inte själv förstår de, hur ska jag då få dig, min obetydliga blogg, att förstå. Dessutom försöka formulera det så bra att ingen missförstår mig. Jag har lätt för att bli missförstådd.

 

Jag har alltid varit en människa som tror på lyckliga slut i sagorna, att en klassisk romantisk komedi alltid måste sluta med den där kyssen och att orden "jag tror, jag tror på älvor" kommer rädda alla världens vackra älvor. Av någon anledning så känns det som om den där kyssen är allt för långt bort i fjärran och fjärran är omöjlig att besöka.