Det är en väldig kontrast över sysselsättningarna jag och min sambo har för oss nu. Han gick nyss ner för att hålla sitt Core-pass och jag sitter hemma i soffan och äter godis. Att jag stannade hemma var främst för att jag skulle ta upp böckerna som ligger bredvid mig just nu och sätta igång och skriva ner anteckningar till den kommande inlämningsuppgiften. Men ja, jag har inte kommit till det riktigt än.. Det är så svårt. På studiehandledningen står det "Skriv en kort sammanfattning om enspråkiga och flerspråkiga barns (0-6 år) språkutveckling utifrån ovanstående litteratur (cirka 2 sidor)." Jag vet inte vart jag ska börja eller vad det ska innehålla. Jag har läst cirka 300, ibland helt obegripliga, sidor ur böckerna. Nu ska jag få ner det på två A4. What!?.... Förutom min brist på talang för att ta tummen ur röven så känns den här utbildningen rätt. Socionomutbildningen kändes absolut inte rätt. Jag har hittat mig vänner härifrån Köping att pendla med och de är sköna. Ni vet sådana där "Jag behöver inte trippa på tå runtomkring dem"-människor. Jag kan vara mig själv. Idag hade vi ett boksamtal i grupp. Vi skulle diskutera utifrån en novell vi läst. Det började med att alla fick säga några meningar om vad deras första tankar var. Det var en kille som fick börja. Jag förstod typ ingenting av vad han sa. Han pratade så fint. Jag såg troligtvis ut som en uggla med mina uppspärrade ögon när jag lyssnade på honom. När han började tala så väl om "normer, hierarki" och andra fina ord så kände jag mig som en 14 åring som lika gärna kunde ha haft ett bubbelgum i käften och en tröja med Justin Bieber på. Om det är något jag inte har så är det ett bra ordförråd. När resterande medlemmar i gruppen fortsatte diskutera så kände jag mig lugn igen. Det fanns flera 14 åringar i rummet... Ja ja, okej jag ska väl försöka läsa mina böcker nu... Ack. Men tack för idag. Kram.

 

 

 

I två dagar har jag levt vad många kallar lyxlivet. Jag har varit Maria Montazami med en bok istället för ett läppstift. Efter en LÅNG bussresa i onsdags ner till Larvik så kom jag äntligen fram och möttes av min långa, alldeles utomordentligt stiliga man på busshållsplatsen. Det kändes som vi hade varit ifrån varandra mycket längre än en vecka. Det var nästan som om jag var pirrig och jag märkte att han också var det. Det var som om vi nyss träffats. Mannen hade bokat två nätter på "Farris bad" till oss. Ett superfint spahotell och rum med havsutsikt. På torsdagsmorgonen gick vi båda upp vid halv sju för att vi skulle hinna äta frukost tillsammans. Och oj vad vi älskar frukostbufféer. När han fick till jobbet strax efter halv åtta gick jag upp till rummet igen om sov en timme. När jag vaknade tappade jag upp ett skumbad och la mig och tittade ut över det stormande havet. Ja, det var utsikt från badkaret också!! Med russinfingrar gick jag upp och gjorde iordning mig lite och gick ner i lobbyn för att sätta mig och läsa lite ur mina studieböcker. En öppen brasa och utsikt över vattnet där också. Kändes som en ganska bra pluggmiljö. När mannen slutat jobba tog vi på oss badrockarna och gick till spaet och senare till en indisk restaurang lite längre bort. Gudars bananer vad god mat det var. Jag är ledsen Alex, den slår nog till och med Lunkans bombay. När man kom in var det som man flygit i timmar och kommit till Indien. Det var fina tyger som hängde i taket, prydnader med alla möjliga konstiga krumellurer, indiska kryddor som de visade upp och riktig indisk musik. Servitören såg så indisk ut som man kan göra med en vit turban på huvudet och långt svart skägg. Jag är inte alls missnöjd med min vistelse i den norska staden. Men vem kan vara det när man bor på ett av nordens finaste spahotell och får komma till Indien på kvällen och äta? Det blir nog ett antal fler vistelser på Farris under åren framöver när Jocke jobbar här. Tack för denna tid Larvik och jag tror nog vi kommer ses en del. Kram.

 

Jag har varit oengagerad till dig min blogg... igen. Jag har bara njutit av att det har varit jul och att jag har haft min man hemma så länge. Nu har vardagen gett mig en käftsmäll och jag försöker vänja mig vid den. Klockan 03:30 gick jag upp i onsdags. Jag och Tanja skjutsade våra män till Arlanda för att de skulle ta flyget till jobbet. Ja, sjukt låter det, men så sant. Halvt skräckslagna körde vi på det dåliga väglaget och snö som föll mot framrutan. Efter en bit på vägen insåg vi att vi hade varit lite tidsoptimister så Jocke fick ta till sin försäljningsröst och smöra för damen på Arlanda medan Jonny smörade för Tanja om vilken fantastisk bilförare hon var. Jag satt i mitten i baksätet med benen över Jockes och med armarna runt hans arm och kramade så hårt jag kunde. Jag ville inte riktigt att han skulle åka igen. 20 minuter innan planet lyfte pussade jag på honom och så fick de springa för att hinna med. På något sätt känns det bra att även Jonny jobbar i Norge nu. Det blir liksom systrarna mot världen här hemma och någon som vet hur jag känner när jag saknar. Jocke kunde inte vara en bättre distanspojkvän. Han hör av sig direkt när han vaknar, sms:ar eller ringer mig under dagarna och videosamtalar med mig på kvällarna. Han vet vad jag behöver och älskar. Jag planerar nog att åka till honom nästa vecka, jag längtar för mycket!! Men nu, ja nu, sitter jag i köket och lyssnar på Melissa Horn. Klockan är 23:11 och jag är inte det minsta trött. Jag har lyckats låna en av böckerna vi ska ha till utbildningen som börjar nästnästa vecka. Kanske skulle börja läsa på den. Det blir nog säkert en sömnfaktor. God natt alla mina kära och god natt min älskade norrman.